ljudet av en humla som surrar
Yrvaken lyssnar jag på ljudet som fått mig att vakna. Det är ett tugnt surrande mot fönstret bakom sängen. En humla, bara en humla låter så tugnt. Det är varmt och kvalmigt, bakom mig ligger en varm kropp och jag hör andetagen. –Du, det är en humla här inne. –Mmm skriv en bok om det, får jag mumlande till svar. Jag reser mig och öppnar fönstret, släpper ut humlan och släpper in friskluft. Solen skiner utanför fönstret. Mitt huvud är tungt av alkoholen kvällen innan och jag faller tillbaka ner i sängen. Jag känner hur kroppen bakom mig kryper nära intill och hur en hand smeker mitt bröst.
Det är vinter, kallt och mörkt ute. Jag har kört alla milen hem till dig. För att se vem du är, möta ditt ansikte, se in i dina ögon. En främling som jag ändå känner så väl. När jag går ur bilen mumlar jag för mig själv –Vad gör du här, så knäppt! Åk hem igen. Men jag åker inte hem. Istället tar jag ett djupt andetag av den friska kalla luften. Rättar till klänningen och tar de två stegen uppför din trapp. Står precis utanför dörren som leder in till dig. Med fjärilar i magen lyfter jag handen och knackar på fönstret som sitter i dörren. Jag hör stegen innaför när du närmar dig dörren. Dörren åker upp och för första gånen står jag öga mot öga med dig. Du är mörk, lite längre än mig. Dina ögon sitter ganska djupt och i mörkret kan jag inte urskilja färgen på dem. Nu vet jag att det inte är en färg. Att det skiftar mellan grönt, blått och hassel. Men då såg jag det inte. Jag går in i hallen, när jag böjer mig ner för att ta av mig stövlarna noterar jag att barnkängorna som står där är så söta och små. Jag går in i vardagsrummet där du står och ser dig för första gången i ljus. Första tanken är att du ser ut som en tönt…men en tönt som får mig att le, gör mig varm innombords och får mig att tro att livet kan bli roligt och bra trots allt. Du är blossande röd om kinderna och din överläpp är lite för kort. Du är en sån jag aldrig skulle titta åt två gånger på krogen, men något annat hos dig har fångat mig. Och nu vet jag att med tiden kom jag tycka att du var gudomligt vacker. Men inte då. Kaffet var redan klart och jag pratar på om allt som dyker upp i mitt huvud. Finns det en mening med att man träffar de människor man träffar? Eller är allt en slump. En del av mig önskar att jag svept min kaffekopp den kvällen, tackat för mig, gått och aldrig mer sett mig om.
Jag vill inte ha en del av kakan…jag vill ha allt, jag vill ha hela dig.
Du visste vem jag var när du träffade mig, jag har aldrig dolt sanningen eller förskönat den. Du visste att för att vara med mig måste du vänta, innan du kunde få mig till 110% Du hade mig ju redan så mycket du ville. Jag var din i tanke, hjärta å handling. Jag lade alla tvivel åt sidan och blev din.
Full stod vi på dansgolvet. Han som stod mittemot mig talade om hur vacker jag var, hur mycket han ville ha mig. Spriten fick det att snurra och surra i huvudet, och jag kysste honom tillbaka när han lutade sig fram och lät sina läppar snudda vid mina. Kysste honom tills tanken på dig kom i mitt huvud…vad gjorde jag! Den som stod framför mig var ingen jag ville ha. Den enda jag ville ha framför mig är var ju du…men du var min ena stunden, gled undan nästa. Jag visste inte vart jag hade dig…kanske var det mitt eget fel. Min vän kom och var arg, ville inte prata, dömde ut att jag i osäkerhet kysst en annan. Paniken spred sig i bröstet, jag ville bara hem till dig. Till din trygga famn, känna dina armar runt mig och höra din lugnande röst. Se hur rynkorna vid dina ögon sprider sig när du skrattar. Gud så jag älskar de rynkorna, det vackraste på hela dig. Jag kastar mig in i en taxi och åker hem till dig. Snön yr ner från en kall och mörk himmel. Jag har ont i fötterna av att ha dansat i klackar. Bilen stannar utanför ditt hus, jag betalar, tvekar och står och tittar upp mot hur mörkt det är. Men jag behöver dig, du var den enda som kunde få mig lugn, varm och lycklig. Ville bara vara nära dig, du var den enda som dök upp i mitt huvud när världen runt mig stormade. Du var min trygga punkt i ett kaos. Jag går upp mot huset och knackar på dörren, väntar…inget.
Knackar på fönstret under ditt sovrum och halvropar ditt namn. Sen hör jag ljud innifrån huset, ser en lampa tändas och ytterdörren öppnas. Du står där yrvaken. –Vad gör du här? –Jag har bråkat med min vän, jag visste inte vart jag skulle ta vägen och kunde bara tänka på dig.
Du var inte glad, men tillslut släpper du in mig i sängen, jag fryser så jag skakar och du håller om mig. Värmer mig och skänker mig trygghet och lugn. Men vad jag inte visste eller såg var att det var början på slutet.
Undert en lång tid har du inte ens funnits i mitt huvud…det har varit som om du aldrig ens existerat. Men nu finns du här igen, och jag kan inte förstå varför. Slipper jag aldrig ifrån dig
Nja författare blir jag nog aldrig…haha å lika bra det kanske…hmm eller så får man träna, komma på ett riktigt bra tema, skriva en bok, dra igång en skandal kring den så den får mediabevakning å säljer som smör i solsken. Vem vet, tiden får utvisa vad som sker.
Sitter uppkrupen i soffan och tittar på tv. Vaknade i morse av att huvudet var tungt som om vore det fyllt av sten, det bultade och pulserade. Halsen kändes som om jag hållt minst en rockkonsert och min förbannade axel gick knappt röra. Så jag ringde till jobbet och kraxade ur mig att jag är sjuk innan jag somnade om. Var uppe en timme på förmiddagen, sen somnade jag igen till två i eftermiddag. Stapplade upp med huvudet som kändes som om det skulle sprängas vid varje hjärtslag. Så sen dess har jag bara tagit det lugnt. Lite facebook, tvn och bara slappat. Man måste ju göra det ibland å;) Kan ju inte hända massa spännande varje dag. Faktiskt ganska skönt att bara vara och ladda batterierna lite. För nu är jag verkligen obra!
Saknar familjen å…hade gärna stannat hemma en vecka i alla fall. Men men i sommar åker jag nog upp en vecka av semestern och umgås med dem.
Nee nu ska jag ta å krya på mig lite och hoppas jag vaknar pigg å frisk imorgon.
Kraaam
