divinemarie

Vi sitter i bilen, min bil. Det märks att det blir mörkare på nätterna igen. Trots att det är sommar och inte ens Juli är natten skum och lite rå. Men bilen är varm. Du ringde mig på väg hem från krogen, jag låg och sov. Men gick upp ur sängen, klädde mig och åkte för att hämta upp dig. Du sitter tyst bredvid mig, onykter och koncentrerad på SMS:en du får och svarar på. Jag säger ingenting. När vi nästan är hemma hos dig tittar du upp på mig och jag kan inte avgöra om du är stöddig eller ledsen när du börjar prata. –Det finns så mycket du inte vet om mig. –Nä det är nog sant, om du inte berättar vet jag ju inget.

Jag tänker inte börja tjafsa med dig om det. Du funder lite en stund och berättar lite kryptiska saker. Det du inte vet är att jag redan vet om det du berättar om dig. Det har jag vetat länge. Det är en liten stad vi lever i. Jag har bara inte sagt något eftersom det jag vet är inget jag bett om att få veta. Folk är sådana att de berättar i alla fall. Men jag har valt att inget säga till dig för att det är upp till dig själv om du vill att jag ska veta det om dig. Upp till dig själv att berätta om dig för mig. Jag finns här och lyssnar på det du vill när du är redo. Innan det kommer jag inte pressa dig till att berätta något. Så jag säger inte så mycket…du kastar dig ur bilen med ett puss.

Jag sitter kvar och känner att det blev fel…du berättade något för mig och jag sitter i bilen på väg hem, och jag sa inte ens att det är okej. Jag vänder bilen och åker tillbaka hem till dig. Knackar på och du öppnar. Med andan i halsen talar jag om att jag finns här, att jag inte vill att du är själv. Du svarar att du inte vill prata om det. –okej du behöver inte prata alls, men jag kan hålla om dig tills du somnar så du känner att jag finns här.

Men du vill vara ifred. –Du vet inte vad som hänt ikväll.

Nej jag vet ju inte det, eftersom du inget säger. Ensam är inte stark, ensam är bara ensam. Men det var så du ville ha det. Så jag åkte hem, och sov inte många timmar den natten.

Telefonen piper och det kommer ett mess ”Vad gör du?” Jag svarar. Jag är hemma, i lägenheten brinner ljus överallt och jag har mjukisbyxor på mig. Jag dricker en öl och är allmänt nöjd med livet. Vi dividerar ett tag och tillslut kommer vi fram till att du ska komma förbi. Två minuter senare knackar det på dörren och där står du. Lite lätt bladig och på gott humör.  Vi dricker, pratar och skrattar medans tiden går.  Du undervisar mig i lite tricks för träningen och tillslut ligger vi skrattandes i en hög på golvet. Du är full, jag är berusad. Du ser på mig och börjar en mening.. –Du är så…

-Jag är så vad? –Ah inget…jag ska gå nu. Och går gör du. Jag kan inte sluta fundera på vad jag är så… Jag kan ju vara vad som helst. Det har varit så mycket upp å ner mellan oss. Där jag stått fast har du vacklat fram och tillbaka. Ena stunden varit underbarast och nästa helt frånvarande. Jag vet inte vart vi står eller är påväg, men det räknades inte, bara nu. Lära mig leva och stanna i nuet. En skön känsla att jag har så mycket tillit att ärlighet och här och nu är allt som behövs för att känna mig nöjd.

Ett par minuter senare ringer telefonen. Du låter upprymd, lycklig och frågandes. –Får jag sova hos dig? –Ja kom du.  –Säkert får jag komma?

Du ringer två gånger till för å försäkra dig om att du får komma. Jag bara skrattar och talar om att du vet vart jag bor. Sen kommer du svärandes runt knuten på huset, trött och full, men ändå här.

Människor ikring mig talar om att de inte är förvånade. Att du är konstig och man ska hålla dig långt borta. Finns inte en enda som bara säger bra saker om dig. Tvärt om…trots det så tror jag inte på det. Jag har sett något annat i dig. Något som få människor har i sig, något som är vacker och som man skall vårda väl… Men jag har också sett den andra sidan av dig…den kalla, hårda och beräknande. Så jag vill inte ha dig i mitt liv mer, jag vill inte se dig, jag vill inte höra din röst eller ditt skratt. Jag vill inte ha kallt och hårt i mitt liv

Sleepless in Sala…kan man minst sagt säga. Och bara känner för å sitta å skriva en massa som inte har nå rim å reson alls. Nackdelen med att vara sjuk är att man sover dåligt om nätterna och jag har suttit inne själv en hel dag. Vilket ifs har varit jätteskönt. Så nu sitter jag uppallad i sängen, har tänt ljus på fönsterbrädan bredvid mig. Utanför fönstret yr snön ner i massor. Lite mysigt, även om jag längtar till våren nu. Men ett vet jag ju säkert, våren kommer i sinom tid. Allt som behövs är tålamod. *s* appropå det så har tålamod under året som varit vart lite av mitt mantra.  Och faktiskt med facit i hand så har tålamodet blivit bättre…lite i alla fall…tror jag.

Konstigt att man ibland kan få sånna nostalgitrippar, då man funderar på massa som varit.  Men just ikväll ler jag mest åt tankarna. Lite vemod finns det i en hel del minnen, men massa skratt och bra saker också.  Ibland önskar jag att jag hade en kristallkula som kunde visa mig framtiden och förklara meningen med vissa saker. Men å andra sidan kan jag ju vara säker på att jag kommer få se vad som sker så småningom…tålamod ;) Och imorgon är ju faktiskt här ganska snart. Så jag ska nog hålla mig här och nu till dess. Det som varit är ju faktiskt historia, och det som kommer hör morgondagen till. Det är nu jag kan ta tillvara på och göra till något bra. Se det jag vill se, göra det jag vill göra och njuta av stunden.

Och just nu ska jag fortsätta en stund med msn-konversationen jag har

kram