Do it!
I torsdags mitt på dan kom ett meddelande på msn från en kille som heter Tobbe. En kille som är vän till ngn jag var vän med förut, någon jag inte haft kontakt med på åtta månader. Han skrev i alla fall och frågade om jag ville följa med på kryssning. Första tanken var nej tack vad ska jag med å göra? Men han envisades, och tydligen skulle han och min föredetta vän åka. Första tanken var...vet han om att jag blir tillfrågad...och jodå det visste han.
Så jag funderade lite...hmm jaaa vad händer om jag åker...vi kan ju inte bli mer än inte vänner som vi är idag.
Och den här killen är en jätterolig kille, som jag alltid skrattade med förut...sååå ja men vaffan visst!
Så jag fixade barnvakt, tack Björn!! Och tack Magnus, som skjutsade mig, tog ungarna, handlade och hjälpte mig att komma iväg. OCh sen Silla...tack!
I alla fall åkte jag, och det var roligt men udda...det var emellanåt som om åtta månader utan kontakt inte existerade...och så rök vi ihop ett par gånger...eller det var snarare jag som lackade ur. Jag tror det beror på att jag var nervös, inte visste varför de skulle ha med mig och för att det slutade så dumt för åtta månader sen...så min toleransnivå är låg. Jag tänker inte ta vad som helst, då är det bättre att man säger rakt ut vad det handlar om. Men det var inge allvarligt, och litegrann var det nog bra att jag fick ladda ur lite.
Så jag och tre grabbar delade hytt, drack, åt, pratade och festade.
Det var trevligt, men har lite av en surrealistisk känsla över sig också. Har det hänt? Vad sjutton hände egentligen? Men Då är det så, och får så vara, jag har faktiskt råd med ett surrealistiskt dygn.
Man lever bara en gång, och ibland tänker jag faktiskt följa med fast jag inte har en aning om vad det är. 
Så nu är jag hemma i verkligheten igen. Och ska försöka ägna mig åt det och att rodda vidare.
Och för nu, ska jag sitta i röran här hemma som blivit när jag varit borta, och bara krama på mina kidz.
Kraam
