moment 22
Jaa ibland känns det som moment 22, jobba, hem, handla på vägen, städa, laga mat, diska, tvätta, sova, klockan ringer...Upp efter femtielva snoozningar...panik!!! Blick i spegeln, sömndrucken, kinesögon, håret som en stor tova...kaffe...duschen, ut piggare, gladare, spackla på ansiktet (om jag skippar det frågar folk om jag är sjuk...kul!!!!) åka till jobbet, jobba en massa, hem och så snurrar det på. Eller nu är jag orättvis, naturligtvis händer det massa annat, massa kul, massa tråkigt, massa inspirerande, massa mysigt...men i stora drag så känns vardagen så. Allra helst städ, tvätt och disk har en tendens att vara ett riktigt jävla moment 22, det tar ALDRIG slut!!!
Anton kände sig fortfarande krasslig i morse, så jag dealade med hans pappa. Han fick komma hit och hämta dem, jag jobbade kom hem till halv ett så han kunde åka och jobba sitt skift, så behövde jag bara ta en halv dag VAB. Såå hem och gissa vad... bara börja städa...tvätta och laga mat. Men jag kände för att göra lite mysigt, en god middag och sen bara mysa tillsammans med kidzen. De har ju faktiskt sportlov. Och såklart är det inte så jäkla rosenrött som det kan låta. Innan jag fick pojkarna att städa rummet, hann de slåss, grina, stöka till ännu mer och ha en riktig fight om det. Men när de väl avklarat det så städade de hur fint som helst. Så medan jag lagade mat bakade de kladdkaka, helt själva. Det är bra för Anton att träna på att läsa, dessutom blir det ju lite matte också när han måste hålla koll på mått :)
Killarna i full gång
Undertiden gjorde jag hemmagjorda chickenbits, ett recept jag fått av grabbarna på jobbet. Sen råstekt potatis sallad och tzatsiki till. Anton åt som bara den, bättre än restaurangens sa han, och nog hade han rätt alltid!
Goungarna (när de äntligen slutat bråka med varann)
Jag fotar ungarna mycket. Dels för att de tycker det är jättekul att se sen, dels för att jag glömmer hur de (och andra) sett ut med tiden. Det är som med vissa släktingar, jag minns knappt hur de ser ut efter de gått bort för det finns nästan inga kort. Det är så synd att man glömmer...det känns lite skrämmande nästan.
Så nu är jag med på korten med ungarna, det var jag inte för ett par år sen, från deras yngre år finns jag med på kanske totalt fem kort. Men om jag skulle bli sjuk, eller något annat händer kan det vara roligt för dem att ha korten kvar. Jag hade gärna haft kort på mig och min mormor tillsammans, eller farfar.
Så jag fick en idé om att vi skulle ta fina kort då vi ligger i en ring med huvudena på golvet som vi kan rama in sen...Mina idéer är inte alltid så lätta att genomföra i verkligeheten kan jag säga...
Så efter sådär 20 kort som inte blev bra är jag irriterade, försöker få ungarna att fatta hur jag menar, le samtidigt..och ja...inget blir som jag tänkt mig...då kommer hunden och allt är paj! Men då måste jag skratta åt det, jaja det blev som det blev! *S* Och det slutade ju med att vi alla låg och skrattade på golvet.
Så vi bestämde att det var dags för ungarnas kladdkaka!
Mums!!
Såå nu mår jag illa efter allt ätande, det var mäktigt med kladdkaka...hehe tur jag ska köra yoga i sex timmar imorgon!!
Det är ganska tungt för mig på jobbet just nu. Det är en situation som uppstått som är svår, dryg och jaaa...det tär lite på mig. Jag hoppas det blir en bra lösning på det snart.
Och fortfarande blir jag galen för jag får inte en viss person ur huvudet, fast jag vill. Personen bara finns där, och mitt huvud vill tänka positivt om det...fast det inte är någon positiv situation...märkligt! Personen finns med i drömmarna också, men drömmarna är rent positiva nu de med.
Jaja det löser sig väl med tiden.
Men jag är lite less på tålamod, att allt ska ta tid och så...
Till något helt annat, en låt:
http://www.youtube.com/watch?v=Qg7jA-H-jMo
Det är en rolig låt på det viset att texten är så vass men melodin så trallalallalala:)
Sånt roar mig
Jag har sett att många omkring mig har en tung period just nu. Det verkar vara en tung tid för många. Så jag försöker stötta upp, finnas där och bekräfta. Men ibland känns det som om man inte räcker till. Jag hoppas bara det vänder för dem också snart, för om något så vill man ju att familj och vänner ska vara lyckliga.
Huvudsaken de vet att de alltid kan ringa om de vill, och att om de vill vara ifred så finns jag här när de känner för det igen
Livet är för komplext för att inte göra så
Nee nu filosoferar jag iväg i än det ena än det andra. Jag ska ta och natta barn istället, borsta tänder läsa saga (om mumier) och se till att de får lite sömn. Sen ska jag sitta här i soffan och slösurfa, zappa på tvn och softa inför morgondagens yoga.
Ha en skön kväll
Kraamenkram
