Tankar tankar och åter tankar
Hade en jättetrevlig kväll igår. Ibland blir jag förundrad över hur mycket det finns att prata om, att tiden bara rinner iväg och ändå tar det liksom inte slut. Och om allt och inget, från meningsfullt till sånt som inte alls spelar någon roll. Samtidigt som tiden står still rusar den iväg.
Och någonstans finns det en sån värme i allt, i rösten, i samtalen, i ögonen.
Det är en trygg och varm känsla
När jag åkte hem så spelades en av mina favvolåtar, och tja lite så var det nog...haha kanske
http://www.youtube.com/watch?v=Bomv-6CJSfM
Och fråga mig inte hur jag får ihop texten med ngn som helst verklighet...haha för det vet jag inte!
Har i alla fall varit ledig idag, städat, tvättat handlat och grillat
Köpte kyckling som jag marinerade, tände grillen slängde på kycklingen som efter ett tag doftade himelskt ljuvligt. Eftersom jag inte ätit på hela dagen så såg jag verkligen fram emot en god middag med ett glas vin.
Går in, donar lite, kommer ut...då står Pajko med en pinne i grillen...det brinner i mina kycklingar :( Han såg väl sin chans att se när saker brann i grillen...lite förena nytta med nöje kanske. Meeen hua vad ogod kycklingen blev! Så det blev massa sallad, pommesfrites med kantarellsås och liiite kyckling. Tack och lov för vinet som räddade lite av den sabbade måltiden. Ibland undrar jag just hur tankarna går i deras huvud, för inte känns det som om något som helst konsekvenstänk finns när de hittar på hyss. Jag gissar på att det är nyfikenhet som går i första hand. Men som Emil i Lönneberga...det var aldrig menat som något elakt med hans hyss, han ville bara se vad som hände.
Och jag har dåligt samvete. Jag träffade ju en kille några gånger förut. Men i och med att han hade lite svårt att släppa mitt yrke, han var lite äldre och höll på att separera var det liksom inte mycket alls som stämde så det rann liksom ut i sanden...trodde jag. Vi har aldrig hörts ofta eller setts ofta utan det brukade vara ngn vecka emellan. Och nu var det nog fyra veckor sedan sist vi hördes av över huvudtaget. Så jag antog att det liksom naturligt runnit ut i sanden, vilket känndes helt okej. Men det verkar inte som om vi upfattat det på samma sätt. Han har messat ett par gånger ikväll och ringt...och jag svarade inte. Mest för att jag inte vet vad jag ska säga...att det inte är någon idé? Att jag tycker han är trevlig och go och att jag gärna finns här som en vän men inte mer. Ja det vore nog kanske det bästa. Men inte idag, jag får ringa upp honom någon dag i helgen och prata med honom . När jag inte är lika trött och när jag funderat ut hur jag ska säga det till honom så det inte låter elakt eller stöddigt. För det förtjänar han inte, han är en jättetrevlig kille, verkligen.
Attans vad svårt det ska vara ibland.
Åååå varför blir jag inte förvånad...nu tror jag minsann att alla gaddat ihop sig!
Haha jaaa så kanske det ska vara, allt på en gång
Näää nu går jag fan å lägger mig innan det hinner hända något mer
Nattinatti
Kraaam
